Svensk ordbok 2009, webbversion
verb harklade harklat
harkl·ar●rena strupen från slem genom pressad, hörbar utandning
el. små hostningar e.d.; ofta omedelbart innan man talar; ibl. med antydan om tveksamhet före svar
komm.statsrådet harklade sig och bad sedan att få höra frågan en gång tillharkla sigsedan ca 1430Själens tröstfornsv. harkla ’rossla; harkla’; bildn. till sv. dial. harka ’knarra; skrapa’; ljudhärmande
Subst.:vbid1-179726harkla (sig)nde,
harkling