Svensk ordbok 2009, webbversion

har`kla sig verb harklade harklat harkl·ar●rena strupen från slem genom pressad, hörbar ut­andning el. små hostningar e.d.; ofta o­medelbart innan man talar; ibl. med an­tydan om tveksamhet före svar komm.stats­rådet harklade sig och bad sedan att få höra frågan en gång tillharkla sigsedan ca 1430Själens tröstfornsv. harkla ’rossla; harkla’; bildn. till sv. dial. harka ’knarra; skrapa’; ljud­härmande Subst.:vbid1-179726harkla (sig)nde, harkling